Suicide Zero till ungdomarna: våga fråga!

0
440
Lotta från Suicide Zero vill se en förändring. — Vi måste jobba förebyggande med psykisk ohälsa.

I somras tog Albin sitt liv. Han blev 18 år gammal. I en serie om psykisk ohälsa följer vi människor som drabbats själva eller som anhörig. Vi pratar med de instanser i samhället som jobbar förebyggande och vårdande — och granskar de politiska besluten som rör vår tids största folksjukdom.

Ideella organisationen Suicide Zero arbetar radikalt för att minska självmorden. Den bildades för fem år sedan av författaren Alfred Skogberg och kbt-terapeuten Ludmilla Rosengren, som träffades under arbetet med boken ”När någon tar sitt liv – tragedierna vi kan förhindra”. I boken skriver Alfred om hur det gick till när Ludmillas dotter Linnéa tog sitt liv.

Alfred och Ludmilla höll kontakten, och tanken att starta en ideell organisation som kan påverka politiker, journalister och organisationer som kommer i kontakt med självmordsnära dök upp. Sedan starten har Suicide Zero fått ett enormt genomslag. Organisationen har medverkat i Sveriges största medier och får många förfrågningar om att föreläsa för vård- och skolpersonal. I onsdags gästade Suicide Zeros utbildningssamordnare Lotta Halvardsson Ekdahl Mariefred. På Biohuset i Mariefred, stöttat av föreningen Mötesplats Biohuset i Mariefred, träffade hon högstadieelever från Mariefreds skola. Hon menar att den målgruppen, ungdomarna, är viktigast att fånga upp för att vi ska se ett trendbrott.
— Enligt Socialstyrelsens senaste kartläggning har den psykiska ohälsan hos unga mellan 10 och 17 år fördubblats på senare tid. Vi, som samhälle, måste börja agera.

Uppgifterna i Socialstyrelsens nationella hälso- och dataregister 2016 vittnar om att omkring 10 procent av flickor, pojkar och unga män har någon form av psykisk ohälsa. Motsvarande siffra för unga kvinnor är 15 procent.
— Det rasslar in pengar till psykiatrin, till vården. Men det är inte ekonomiskt försvarbart. Nu måste vi jobba förebyggande.

Ett led i arbetet är att prata i skolorna, direkt med eleverna och ge dem verktyg för att kunna stötta och identifiera signaler från kompisar som mår dåligt. Karin Olsson, mamma till Albin och initiativtagare till föreläsningen och en rad kommande aktioner till minne av Albin, är övertygad om att det är den här typen av insatser som behövs.
— Vi måste prata om psykisk ohälsa med barn och unga innan prob- lemen uppstår. Min förhoppning är att det ska vara lika självklart att prata om att man mår dåligt inombords, som att man har ont eller är förkyld.

Hur gör man när man vet att kompisen har självmordstankar men inte säger något? Eller om man själv mår dåligt, berättar för en vuxen, men inte får hjälp? Lotta lotsade med tydlighet eleverna genom de frågor som många ställer sig i sammanhanget. Hon beskrev varningssignaler, vart man ska vända sig vid oro — och framförallt — att det är viktigt att våga fråga hur kompisen mår.
— En vänskapsrelation kan man lappa och laga, men inte ett liv. Tänk om det blir värre om man frågar, kanske många tänker, och vad kan man fråga egentligen? Det blir inte värre, menar Lotta, som försäkrade ungdomarna om att det bästa är att lyssna och finnas där. Våga fråga — och lova att aldrig hålla självmordstankar hemliga.

Leo, elev på skolan, hade egentligen inga förväntningar inför föreläsningen. Enligt honom är de här frågorna ingenting som det pratas om i skolan. Efteråt förklarar han att det var givande, att det påverkar och att det är bra med föreläsningar som gör att man tänker till. Nu ska eleverna samtala och tillsammans med lärarna se hur ämnet ska följas upp i klassrummen.