Pilgrimens sju nyckelord är frihet, enkelhet, tystnad, bekymmerslöshet, långsamhet, andlighet och delande. På de premisserna gav sig nyligen tre Mariefredsbor från två församlingar iväg på en vandring som inte bara tog dem 16 mil genom Israel och Västbanken — den tog dem också på en inre resa.
De ville alla åka till de heliga landet. Ulrika
Fridborg Doyle och Lena Fahlsten från Mariefred och Munkhagskyrkan hade redan gått
El Camino och Karin Larén Hallström, också Mariefredsbo
och medlem i Svenska Kyrkan, hade pilgrimsvandrat på andra
ställen. Hon och hennes mamma ville åka till Israel och
så föll det sig att av fjorton deltagare så var
Mariefred grovt överrepresenterade när
Ulrika, Lena, Karin och resten av gruppen gick den historiska vägen
mellan Nasaret och Betlehem — i
Josef och Marias fotspår.
Vandringen, som arrangerades av Bilda, frikyrkornas
utbildningsförbund, började redan en tid innan
avresedatumet.
— Vi deltog alla i en webbaserad
studiecirkel som handlade om ”vi och dem”, en förberedelse,
förklarar Karin. Under vår pilgrimsvandring
träffade vi på muslimer, judar, kristna araber. Vi förberedde oss på att
vi skulle bo hemma hos folk. Under vår resa levde vi bland annat med människor
i ett permanent flyktingläger och i ett beduinläger. De väckte oss med dadlar
och kaffe. Därifrån såg
vi Jordanien. Vi träffade människor som lever i
plåtskjul. Vi sov hos Birgittasystrarna i
kloster. Jag och mamma gick med systrarna till födelsekyrkan och hörde
samtidigt böneutrop. Det
var en speciell känsla.
Ulrika fyller i. Det märks att den nyligen
genomförda vandringen lever kvar i både kroppen och
tanken. Hon visar med armarna hur de gick med stavar, rörelsen är
omedveten.
— Vi blev otroligt väl
bemötta. Trots alla tillstånd som krävs
vid ”checkpoints” mellan Israel och Västbanken
och den stressen var folk så glada och vänliga. Vi fick
kontakt med så många olika människor, säger
hon och nämner en kristen arabisk präst som berättade
om arbetet med sin församling. Mänskliga möten, lägger
hon till. Samtal om hur de får vardagslivet
att fungera i sin del av världen.
”Välkommen till
Palestina”. Gruppen följde ”The Nativity trail”,
Josef och Marias vandring inför Jesu födelse från Nasaret i norra Israel till
Betlehem som ligger på nuvarande Västbanken. Hela sträckan är 16 mil och gruppen gick ungefär halva sträckan — och åkte buss resten. De berättar
att vandringsglädjen infann sig efter ett par dagar — trots
temperaturer en bra bit över trettio grader och heltäckta
kroppar.
— Det blev både en yttre och en
inre vandring. En del i det var att släppa stressen.Vi är
tre chefer, och att få gå in i något som redan var klart gjorde att man
kunde släppa allt ansvar, menar Karin.
De gick i sju dagar — en dag i Galileen och förbi
Genesarets sjö. ”Det var lite som Narnia”.
De passerade Juda öken och Jakobs brunn där
Jesus träffade den samariska kvinnan. De vittnar om hur omvälvande
det faktiskt är att se de historiska platserna på riktigt.
Lena förklarar hur det är att pilgrimsvandra och vad hon tar
med sig från resan.
— Man måste vara förberedd — beredd
att gå i ensamhet och samtidigt i grupp. För
mig var det givande, det gick
på djupet. Jag tänker
på Ylva Eggehorns psalm ”Innan gryningen”,
att allt som människor säger upptäcker man i sig själv
fast kanske på ett annat sätt. När man möter tron kanske det inte är det man förväntar
sig. Det väcks många sådana tankar av en sådan
här upplevelse. Det
känns som om halva jag är kvar.
Trots höjdrädsla, svårt
att hitta ställen att kissa på — det
var en riktig utmaning — den enorma nedskräpningen
i området och vattenbristen i Palestina finns det inget de berättar
som inte har en positiv efterklang. För människorna, mötena,
målet bar så mycket positivitet att det överskuggade
problemen. ”Det verkar i en efteråt”,
förklarar Karin.
De åkte hem en söndag, och på tisdag
började det skjutas i Gaza och Tel-Aviv. De diskuterar den
komplexa situationen som råder i området och är ödmjuka. Och gläds samtidigt åt roligheter som
kantade upplevelsen. Ett bad i Döda havet i bikini efter att ha varit täckta
en hel vecka, att Lenas mobil försvann redan på vägen
ner och att hon ändå träffade
på en kollega från Sverige som hon bestämt
att hon skulle träffa men inte när och var, att
Karins 76-åriga mamma var den som verkade piggast att gå av
dem alla, allt de vackra de sett och upplevt under pilgrimsfärden. Att pilgrimsvandra har blivit trendigare. MT/Måsen
frågar Ulrika, Lena och Karin om de vet varför?
— Man vill röra på sig. Samtidigt är
det en gammal kristen tradition. Men kanske har vi andra motiv idag. Jag tycker
det är häftigt att vara del av den gamla rörelsen. Vi pratar om att starta ett
vandringsnätverk i Mariefred, säger Karin. Det finns ett stort
intresse.
Ulrika som reste till Israel för 20 år sedan vill redan åka tillbaka. ”Hit
vill jag återvända.
Jag vill var ännu mer här och nu”. Lena instämmer.
Nya tankar har grott. Karin är nyfiken på sabbaten
och har lagt bort mobilen två helger på raken
efter hemkomst. En vila. Orden dyker upp igen — frihet,
enkelhet, tystnad, bekymmerslöshet, långsamhet,
andlighet och delande. Så har det varit och så får
det gärna vara igen.
