Framgångsrika författaren Åsa Larsson avslutar kapitel — och skriver nya

0
903
När kapitlet ”Rebecka Martinsson” är över vill Mariefredsbon Åsa Larsson skriva för TV. Och spendera mer tid norröver.

Hon är inne i slutskedet av en första version. Den sjätte boken om Rebecka Martinsson, Åsa Larssons brottsbekämpande protagonist, börjar ta form. ”Jag är glad att jag har en egen deadline. Jag ville vara klar nu, men det hade inte varit bra med boksläpp i höst”. Det klirrar i koppar och doftar av nybakt bröd när tidningen träffar prisade och internationellt bästsäljande romanförfattaren Åsa Larsson på Annas hembageri hemma i Mariefred. Det blir ett samtal om berättelsen, om längtan — och Tornedalen.

”Pappersboken går dåligt. Många förlag har det supersvårt”. Vårens globala smitta påverkar alla, och den tryckta boken tappar. Prisade författaren Åsa Larsson, med en fot i Mariefred och en fot i Norrbotten, berättar kort om hur situationen ser ut i branschen i coronans spår, men släpper det snabbt. När tidningen får en pratstund med före detta skattejuristen och kolumnisten är det svårt att hålla fast vid en negativ tanke — glädje och tacksamhet tar över.
— Den senaste säsongen av Rebecka Martinsson på TV4 går svinbra. Jag är tacksam för det. Jag var med och skrev TV-manus den här gången och manusförfattarna är roliga att jobba med. För mig är det ett svårt format, men begränsningar är bra för kreativiteten.

2003 debuterade Åsa med romanen ”Solstorm”, som belönades med Svenska Deckarakademins pris för bästa debut. Boken blev film med Izabella Scorupco i huvudrollen som Rebecka Martinsson. Sedan dess har resan gått framåt, uppåt, och idag finns Åsas böcker i ett trettiotal länder. Oprah har inkluderat hennes alster i sin bokklubb — och nyligen utsågs en av Åsas romaner av The Times till en av de bästa deckarna skrivna av kvinnor under de senaste 20 åren. Hon är också mamma till de för Måsenläsare välkända Paxböckerna — tio bokbarn hon har tillsammans med Ingela Korsell och illustratören Henrik Jonsson.
— När jag tittar tillbaka på Pax känner jag att det inte kunde gått bättre. Men jag saknar att skriva för barn. Jag ska göra det igen, det finns projekt som knackar på.

Hon dröjer sig kvar i dåtiden, orden springer över utmaningar från förr. Om uppväxten i kyrkan. Om att hoppa av juristkarriären. ”Tåget går och du står kvar på stationen”, sa hennes kompisar då. Den känslan ville hon inte leva med. Hon berätta om det vansinnestempo hon höll som gjorde henne utbränd, om hur viktigt det är att vara delaktig i det hon skriver om och hur ”vanmäktigt okunnig” hon kan vara och då gör allt i hennes makt för att lära. Hon landar i hur viktigt det blivit för henne att bolla med andra.
— Jag är en social författare. I grupprocesser händer det mycket. Jag diskuterar både med författarkolleger och vänner — jag älskar deras huvuden.

Hemmaarbete är vardag och hon håller sig för stunden i Mariefred. Men längtan norröver finns där som en ständig följeslagare.
— Jag har köpt en tomt vid Torneälven och ska timra ett hus. Jag har en kyrkstuga vid gamla kyrkbyn utanför Luleå, att vistas längre perioder i Norrbotten har jag längtat efter ända sedan barnen var små. Jag vill vara del av historien jag berättar.

Precis som Paxböckerna skulle bli tio ska böckerna om Rebecka Martinsson bli sex, och nu är den sjätte på gång. Från att ha blickat bakåt flyttas fokus till framtiden.
— Drömmen är att skriva en TV-serie. Jag har fått blodad tand, och vill göra det från scratch.

”Vem bryr sig i Pajala om vad Petter Stordalen sålt Strawberry för?”. Mötet med Åsa Larsson slutar i det superlokala.
— Både i Kiruna och i Mariefred finns riktigt bra lokaltidningar. Vi vill läsa om det som är nära oss själva. Också! Det betyder mycket för vår självkänsla, för demokratin. Det är vår förmåga att dela berättelser som har gjort oss framgångsrika som art.