”Jag vill plåta livet” — den nästan blinde fotografen söker uppdrag

0
182
Micce söker nya konstnärliga uppdrag — innan han blir helt blind.

— Inget gick egentligen sönder på mig, säger Micce och tittar mig rakt i ögonen, inget mer än känslan av att jag klarar allt. 

Det är tio år sedan som Micce Rylander, smålänning, stockholmare och numera Mariefredsbo, cyklade rakt in i bilens vänstersida och föll handlöst i marken. Utan hjälm och i hög fart – det hade kunnat gå riktigt illa. Men, för vilken gång i ordningen vet inte Micce, klarade han sig nästan oskadd.
— På nåt sätt finns ”en jävla ängel” alltid hos mig.

Inga fysiska skador alltså, men något annat hände i Micce. För första gången i livet insåg han att olyckan verkligen kunde ha slutat med döden. För honom eller ännu värre – för någon annan. Det gick inte att fortsätta leva i så hög fart, ständigt på kanten – när man ser så dåligt som han gör.
— Min ögonsjukdom har jag haft sedan jag föddes, men jag hade väl inte reflekterat så mycket över den tidigare. Visst såg jag sämre än andra, men mitt liv hade gått i full fart med spännande jobb, kärleksrelationer och ständigt nya miljöer.

Sjukdomen, som innebär att synen sakta försämras, är ovanlig och omöjlig att bota. Det är nerver i hjärnan som går sönder. Micce kommer att bli helt blind, men när det inträffar vet han inte. Det kan ta många år till, men det kan också gå ganska fort nu. Den senaste tiden har han känt att det mörknar. Han uttrycker det som att han ”lever på lånad tid”, han vet bara inte hur lång.
— Det är klart man kan hoppas att det dröjer riktigt länge ännu, samtidigt måste man planera för det motsatta.

Det viktiga är inte tiden han har kvar som seende, det viktiga är att behålla livsglädjen oavsett vad som händer. Micce är säker på att han också som blind kommer att ha ett bra liv.
— Många frågar mig hur jag kan vara så positiv och inte bli nedslagen av den här vetskapen. Jag tror jag vet vad det beror på.

Han har nämligen också en annan sjukdom, en som han tycker är värre. Han är alkoholist. Numera nykter alkoholist, men innan han kom till den insikten – att det enda som gällde var att sluta dricka – var livet ett helvete. Han hade sjunkit så djupt i sin sjukdom och mådde så dåligt att han på allvar funderade på att ta sitt liv. Ångesten och spriten tog all kraft och livslust från honom. En morgon, den sista, bestämde han sig dock för att vända utvecklingen.
— När jag insåg att antingen slutar jag dricka eller så dör jag, då vände det, berättar Micce. Längre ner än jag var går det inte att komma.

Efter den insikten har en ödmjukhet kommit till honom, som innebär att inte ens vetskapen om att han ska bli blind gör honom särskilt ledsen. Visst sörjer han att inte kunna se allt vackert i livet, men synen är inte allt, livet är så mycket mer än den. Det gäller mest att anpassa sig. Och att hitta bra förebilder.
— Jag har lärt känna fantastiska helt blinda människor, som jag tror inte ens förstått att de är blinda. En har tagit skepparexamen, har fyra barn och älskar att fotografera.

Att fotografera och måla är också två av Micces stora intressen. Han har arbetat inom såväl tidnings- som reklambranschen, för det mesta med just bildproduktion. Att bli blind kommer inte att stoppa honom från att utövarsitt yrke. Som konstnär kan man uttrycka sig på många sätt också utan att se. Och som fotograf kan man ibland känna på sig när bilden ska tas.
— På till exempel rockkonserter, som jag fotat många gånger, vet jag när artisten gör sig bäst på bild. Det är efteråt, när applåderna kommer, då slappnar man av.

Ändå går Micce, som ganska nybliven Mariefredbo, nu ut och efterlyser spännande fotouppdrag i det här området. Så länge han kan använda sina ögon vill han passa på att fota så mycket som möjligt. Och det ska helst vara utmanande uppdrag. Den – nästan – blinde fotografen nöjer sig inte med vad som helst.
— Ge mig en riktig utmaning! avslutar Micce. Jag har varit med om allt, jag behöver spännande uppdrag. Jag vill spegla känslor, plåta livet – det enda man fått och ska leva fullt ut.