På slaget vid kragen sitter Nordiska baskrarnas hedersmedalj. Numera Mariefredsbon Johanne Hildebrandt, författare, kolumnist och ledamot i Kungliga Krigsvetenskapsakademien, berättade på veckans Rotarymöte i Mariefred om sina upplevelser som krigskorrespondent — ett föredrag om krig i Europa och världen, en drabbande verklighet.
Hon är för många känd som författare, tidigare kolumnist på Metro och Aftonbladet och frekvent skribent på Svenska Dagbladets ledarsidor. Dessutom arbetade Johanne Hildebrandt som krigsreporter i 20 år. Kroatien, Bosnien, Kosovo, Irak, Afghanistan och Somalia var några av de krigsdrabbade länder hon rapporterade från under perioden. 2012 valdes Hildebrandt in i Kungliga Krigsvetenskapsakademien. Hon är den första kvinnan i avdelning 1, Lantkrigföring, sedan akademin grundades 1796. Under måndagens föredrag som inbjuden talargäst på Mariefred Rotaryklubbs möte berättade och visade Johanne sin resa från Bosnien i krig i början av nittiotalet till slutet av grusvägen och drömhuset i Mariefred.
Resan började i Sarajevo 1993. Johanne lämnade arbetet som lokalreporter på Sydöstran i Karlshamn och gav sig in i en ny, farlig typ av rapportering.
— Det var krig i Europa, flyktingar strömmade in i landet och jag ville inte sitta hemma och gnälla.
Johanne var frilansande krigskorrespondent till en början och ofta själv — en pionjär. Hon skaffade kontakter i form av BBC:s team på plats, som hon fick åka med ibland. Som tack sände hon också tips tillbaka till BBC. Hon lärde känna soldater vid vägspärrar och skålade med den i plommonbrännvin — kontakter som tog henne till platser och situationer inte många upplevt. Realiteten av krig och katastrof presenterade Johanne tidigt för åhörarna på Gripsholms värdshus under Rotarymötet— med bilder av döda bosnier från koncentrationsläger som slängts i floden.
— Mycket i den här situationen fick mig att växa upp som journalist, förklarade Johanne. Avrättningar av fångar, den etnisk rensningen som pågick och hela situationen blev senare boken ”Blackout” som sammanfattar tio års krigsrapportering från Balkan.
Johanne beskrev under kvällen sina upplevelser av svensk militärs insats i Sarajevo, afghanska och irakiska militära operationer, den nationella insatsen som skyddsstyrka för interimsregeringen i skydd mot talibanerna och amerikanska styrkors inträde i Kabul — som störtade talibanerna. Hon förklarade hur hon som ung krigsreporter ville lyfta fram de civila i sin rapportering — för att sedan uppleva det som enahanda och snarare ville sätta in konflikterna i ett större säkerhetspolitiskt kontext.
— Soldaterna är där på grund av ett politiskt beslut. Nu kunde jag passa på att smida och skriva romanerna ”Sagan om Valhalla” och senare skriva en bok och bestämma själv. Jag ville få fram soldaternas insats.
Hon är stolt över att hon alltid backat upp andra kvinnliga krigskorrespondenter och påverkan från arbetet har gjort att hon är mer ödmjuk, har lite tolerans för nonsens och har blivit en bättre människa. Den sista boken, den hon arbetar med nu, är egentligen hemlig, men Johanne berättar ändå.
— Den tar upp vilka konsekvenser kriget får. Varför kom det så många flyktingar från Afghanistan 2015? Folk vet ju inte, det finns ett sånt kunskapsgap.
Johannes dröm ledde henne efter mycket bläddrande i DN.s bostadsbilagor och surfande på Hemnet till Mariefred och huset vid slutet av en grusväg.
— Drömmen var ett stenhus på landet och jag hittade Kvarnsjötrop i mars 2014. Det är mitt hem på jorden.
