”Föräldraskapet har varit viktigt för mitt författarskap”

0
44
"Pappaklausulen" är Jonas Hassen Khemiris senaste bok. Den och annat diskuterar han på Mariefreds litteraturfest den 20 oktober. Foto: Pierre Björk

På lördag står litteraturen i centrum i Mariefred. Stadens litteraturfest anordnas för fjärde gången och Mariefred gästas av en rad populära författare — bland andra Jonas Hassen Khemiri, aktuell med boken ”Pappaklausulen”. MT/Måsen har pratat med författaren som i och med sitt eget föräldraskap undersökt om det går att rädda sig som dålig förälder. 

Med romandebuten ”Ett öga rött” etablerade sig Jonas Hasen Khemiri tydligt på den svenska litteraturkartan. Året var 2003 och året efter landade boken på listorna som Sveriges bäst säljande roman. Det senaste alstret ”Pappaklausulen” släpptes för fem veckor sedan, ett porträtt av en familj som alla präglas av förluster. Jonas förklarar att grunden till boken växte fram då han själv var föräldraledig och började tänka på vad det innebär att vara en bra förälder, en bra pappa.
— Jag tänkte hur smärtsamt det måste vara att komma på för sent att man är en dålig förälder, förklarar Jonas. En fråga dök upp — kan man rädda sig?

I Pappaklausulen kommer en äldre pappa tillbaka till sina vuxna barn och under tio dagar nöts relationerna mellan honom och hans son och dotter. Dottern står i valet och kvalet kring en abort — hon slåss med tanken att bli förälder igen då hennes äldre barn valt att bo med sin pappa. Den vuxne sonen har två egna barn, precis om Jonas själv. Sonen är den som förväntas ta hand om sin gamla pappa när han åter dyker upp i deras liv.
— Som familj sitter vi ihop vare sig vi vill eller inte, menar Jonas. Det handlar om ansvar, om kärlek. En förändring blir till en våg som sprider sig och alla måste anpassa sig. I en familj bråkar vi om små saker, för att det är så svårt att sätta ord på de stora. Ett bråk om en kaffepeng handlar inte om pengar eller kaffe, det handlar om att du inte tog hand om mig när jag var barn. Det finns ett existentiellt djup som har varit roligt att skriva fram. Samtidigt är det en trösterik bok om att förlåta sina föräldrar.

Jonas förklarar att han visst generaliserar lite men att det finns en känsla av att hans föräldrageneration, de som fick barn på 70-talet, inte alltid tagit föräldraskapet på allvar —  ”det kom lite barn” — och haft mer närvaro i arbete än i familjeliv. Men vad händer om den generationen brustit i sitt ansvar, vad får det för konsekvenser?
— I min generation tror jag att många kompenserar och planerar föräldraskapet, något som i själva verket inte går att kompensera. Man vill visa att man är en bra pappa eller mamma. Kanske beror det just på att vi saknar förebilder.

Han pratar om kontrasterna — både i arbetet generellt och i boken. Han är van vid dem, och han pratar gärna om Pappaklausulen — det är en rolig del av författarskapet.
— Jag är stolt över boken, och det är såhär författarskapet ser ut, det går i perioder. Det är ett växelbruk mellan skrivarperioderna och ”synlig faser” där jag åker runt och pratar, som nu. I vardagen är jag tyst och isolerad. Ändå är det den fasen jag tycker mest om. Pappaklausulen är ett härligt ord för det stretar åt olika håll. Pappa står för närhet och närvaro. I ett kontrakt är en klausul den biten som gör att du slipper undan från ansvar. Och klausulen kan också innefatta ansvaret man har för den äldre generationen.

I år fyller författaren 40 år. Man frågar sig om det är erfarenheten, kanske föräldraskapet i sig som gör att den aktuella boken har en annan ton än de tidigare böckerna. 

— Det är mystiskt varifrån böckerna kommer. Den här romanen är rakare än de jag skrivit tidigare. Förut har jag velat bryta och undersöka språkliga regler, som i ”Ett öga rött” och Montecore”. I ”Jag ringer mina bröder” och ”Allt jag inte minns” har det handlat om formen för hur en roman ska vara, hur den kan skrivas. Kan man exempelvis bygga en hel roman med bara dialog? Ja, tydligen.

Han bryter och inser att precis just nu står han och sopar upp resterna från fyra måltider från golvet hemma och vabbar samtidigt som han pratar. Han menar att simultanförmågan som utvecklas,  som kommer med att ha barn, är otroligt tacksam.
— Föräldraskapet har varit viktigt för mitt författarskap. Nu när jag har barn kan jag inte jobba hela tiden. Man byter synsätt och ser saker ur barnens perspektiv — får syn på hur en ny generation förvandlar en till sina föräldrar. 

Jonas Hassen Khemiri avslutar Mariefreds litteraturfests program i församlingshemmet på lördag klockan 16.45.