Våga fråga – om självmord

0
278
Många gick tillsammans för att uppmärksamma suicid och psykisk ohälsa förra lördagen.

– Det läggs 150 miljoner varje år på trafiksäkerhetsforskning men bara 3 miljoner på suicidpreventiv forskning.

Söndagen den 2 juli förra året är en dag som många i Mariefred minns. Albin Berglund, 18 år, kom inte hem från festen han varit på kvällen innan. Framåt eftermiddagen fick familjen beskedet att han tagit sitt liv. Sedan dess har hans föräldrar, Karin och John – också som ett led i att bearbeta den egna sorgen – arbetat oförtröttligt med att sprida kunskap om psykisk ohälsa och hur man kan hjälpa ungdomar som mår som Albin gjorde. John önskar att han vetat då det han vet nu.
— Om någon verkligen talat om för mig, sagt att ”detta måste du göra” – då hade nog mycket kunnat vara annorlunda nu.

För självmord går att förhindra. Lotta Halvardsson Ekdahl, representant för organisationen Suicide Zero, är inbjuden till Mariefred för att prata om självmord. Det är lördag i början av maj och på Karins och Johns initiativ har en stor grupp människor just ”gått milen för Albin”. Man startade vid Biohuset vid 10-tiden och gick sedan gata upp och gata ner för att hedra Albins minne och för att samla in pengar. Karin berättar att anmälningsavgifterna oavkortat går till att fortsätta sprida kunskap om självmord och hur man gör för att hindra dem.
— Vi är så glada och tacksamma att så många personer kommit för att gå med oss idag.

Lotta börjar med att berätta hur vanligt självmord är, cirka 1500 tar sitt liv varje år, och att 70 % av alla självmord begås av män. Det är den vanligaste dödsorsaken bland unga män idag. Men kurvan pekar åt rätt håll, antalet självmord sjunker.
— Det gäller dock inte bland unga, säger Lotta. Där stiger antalet varje år.

Och vad är orsaken till det? Undersökningar visar på olika saker, som stress och press i skolan och på fritiden. Det gäller att vara duktig på så mycket, kraven som ställs på unga är ibland omöjliga att leva upp till. I publiken i Biohuset nämnde någon också sociala medier. Att de unga, redan från tidig ålder, speglar sig i andra. På Instagram och Facebook verkar alla andra leva bättre liv än vad jag gör.
— Det borde vara åldersgräns på Facebook, sa någon. Idag kan sjuåringar se allt.

Lotta påpekade att den som tittar på till exempel Instagram jämför sin egen insida med någon annans utsida. Det är en jämförelse som är omöjlig att göra utan att må dåligt. Så fina liv som de på Instagram finns inte i verkligheten.

Vilka är de vanligaste myterna angående självmord? När Lotta föreläst en stund fick publiken själv komma med förslag på sådana. ”Att inte väcka den björn som sover” är något som sägs, liksom ”personen vill nog bara ha uppmärksamhet”. Båda påståendena är felaktiga. Den som funderar på att begå självmord går inte att påminna om det eller att ”väcka tankar” hos. Den tänker själv på saken hela tiden och behöver istället prata. Att våga ta upp problemet är absolut det bästa man kan göra.
— Var inte rädd för att fråga, uppmanar Lotta. Inga frågor är fel frågor, bara lyssna på när personen berättar. Är det akuta planer ska du ringa polis eller sjukhus, men ofta handlar det om att ta reda på så mycket som möjligt och sen stötta. Försök att inge hopp om att det vänder.

Att döma eller komma med pekpinnar är förstås inte bra, ibland inte ens att komma med råd. Det bästa är, enligt Lotta, att lyssna och om man behöver, berätta det vidare för andra.
— Lova aldrig att det ska vara en hemlighet. Du kanske ”förstör vänskapskapen” just då, men du kan ha räddat personens liv.

Andra myter är att självmord inte går att förhindra och att den som vill begå självmord alltid gör det. Det stämmer inte eftersom de allra flesta in i det sista tvekar om de ska göra det eller inte. En utsträckt hand i sista stund kan rädda liv. Att de efterlevande inte vill prata om personen som är död stämmer inte heller enligt Lotta och det höll Karin med om.— Jag vill inget hellre än att prata om Albin och höra andra berätta om honom!

Att vara ledsen eller nedstämd en period i livet är inte farligt, inte heller att tänka på döden. Det är när perioden av nedstämdhet inte går över, när veckorna går och inget ljus alls verkar synas. Då måste man våga prata om sin sinnesstämning, kanske först med någon närstående och sedan med vårdpersonal. Att känna så här är mycket vanligt och inget att bli rädd för. Lotta påpekar att livet alltid består av upp- och nedgångar, men att när nedgångarna aldrig vänder kan det bli allvarligt. Särskilt hos unga, som inte levt så länge, kan det kännas som om det aldrig blir bättre. Då måste man ta självmordstankar på allvar.

Varningssignaler som omgivningen ska tänka på är om en person börjar ge bort saker den egentligen behöver, om någon börjar ta avsked av vänner eller drar sig undan alltmer. Det kan också vara oroande om en som varit deprimerad länge plötsligt är glad.
— Då ska man fråga vad som har hänt. I värsta fall kan den ha bestämt sig för att ta sitt liv.

De som arbetar med att sprida kunskap om psykisk ohälsa bland unga har märkt en attitydförändring i samhället den senaste tiden. Människor har börjat prata om sjukdomen depression och vad den kan leda till. Inte minst har man sett en så kallad ”Avicii-effekt” de allra senaste veckorna.
— Det är sorgligt, men samtidigt väldigt bra om Aviciis död betyder att vi börjar prata om det här stora problemet. Som vi gör här idag. Det Karin och John har anordnat i Mariefred räddar helt säkert liv, avslutar Lotta.