Mor och dotter delar intresset för islandshästar

0
39
Julia och Jenny med islandshästarna Bogatyr och Hero. Foto Helena Wildros

Att dela fritidsintresse med sin tonåring är kanske få förunnat, men för mamma Jenny och 17-åriga dottern Julia är det precis så. Deras gemensamma passion är islandshästar, och inte vilka hästar som helst utan deras alldeles egna Hero från Haganäs och Bogatyr från Pilekull.

På stall Vånga utanför Stallarholmen har familjen Eriksson sina två islandshästar inackorderade. Vi följs åt ut i hagen för att hämta in dem och jag frågar Julia vad som är det bästa med att ha häst, förutom att de är väldigt gulliga förstås.

Det är att få lära känna en individ utan att prata – man får kommunicera på alla andra sätt och lära sig både hur hästen och man själv beter sig i olika situationer, säger hon insiktsfullt.

Vi tränar tillsammans och målet är att vara trygga med varandra, att ha kul – och att han har kul, säger Julia och gosar med Bogatyr som kommit och mött oss.

Mamma Jenny instämmer:

Det ska vara kul att ha häst och det ska vara kul att vara häst, säger hon medan hon lockar på Hero som lugnt betar i skuggan. Vårt motto är alltid relation före prestation.

Skaffade egen häst för två år sedan

Jenny har ridit till och från sedan tonåren, men tog en paus medan barnen var små. När de flyttat till Mariefred återupptog hon hästintresset och efter en resa till Island tog hon steget att skaffa en egen häst, Hero från Haganäs, som hon haft i ungefär två år och inte ångrat en sekund.

Det här är mindfulness för mig, säger Jenny. Det har aldrig känts tungt, svårt eller tagit emot att åka till stallet. När man kommer ut hit så är det bara ett lugn, säger Jenny med ett lyckligt leende.

Från början var ridningen tänkt som mamma Jennys egen hobby, men ganska snart upptäckte dottern Julia att det var väldigt roligt med hästar. Hon har nu ridit mer regelbundet i drygt ett år och rider ungefär fem dagar i veckan. Längtan efter en egen häst blev större och familjen började söka efter rätt individ som kunde passa dem. De åkte runt i Sverige och letade, men Julia var hela tiden säker på att de snart skulle hitta den:

Rätt häst kommer att komma till oss, den är på väg och kommer så fort den kan, sa Julia lugnt.

Och mycket riktigt, ganska snart hörde ett stall alldeles i närheten av sig och tipsade om en häst som de trodde kunde passa dem. Så kom Bogatyr från Pilekull till dem för ungefär ett halvår sedan. Han är 11 år och enligt Julia världens snällaste.

Det är ingen billig hobby, men det finns ju sämre saker att göra på fritiden och framför allt vet man alltid var man har sin tonåring – i stallet, skrattar Jenny. Det är en bra uppfostran, de får lära sig att ta ansvar och jobba ganska hårt.

Julia beskriver hur alla som har en häst inackorderad i stallet har varsin stalldag då man mockar, packar hö och ser till att alla hästarna mår bra.

Hästarna har betytt extra mycket under pandemin

Vi leder hästarna genom en skogsdunge i sommarhagen och pratar om hur det under pandemin har varit extra värdefullt med hästarna.

Det ha varit en stor psykisk påfrestning med pandemin, menar Jenny. Julia har inte kunnat vara i skolan under sitt första gymnasieår, utan fått plugga mycket hemifrån. Vi har tur som har en hobby vi kunnat fortsätta med precis som vanligt, säger hon.

När man är med hästar håller man avstånd automatiskt och det här lugnet som hästarna ger är underbart, menar Jenny som jobbar inom sjukvården och som många andra haft det extra stressigt på jobbet. Hästarna känner av om man är stressad och våra hästar blir inte uppstressade utan snarare extra lugna. De läser av oss väldigt bra, konstaterar Jenny.

Hon upplever att det varit värdefullt både i kontakten med hästarna, att få röra på sig och vara utomhus i alla väder. Julia instämmer och konstaterar att hon nog har varit mer utomhus än inne det senaste året.

Man har fått lära sig att anpassa sig – är det kallt så tar man på sig en till tröja helt enkelt, säger hon.

Tränar tillsammans för att utvecklas hållbart

Jenny tränar mer aktivt med sin Hero, utan tävlingsambitioner men för att det är roligt och för att både hästen och hon själv ska utvecklas, tillsammans.

Ju mer man lär sig desto mer förstår man hur lite man kan, och det blir bara svårare att rida från år till år, säger Jenny med ett skratt. Jag vill rida hållbart – de här hästarna ska bli gamla, utan skador, förklarar hon.

Vi har hämtat hästarna från hagen och gått upp till stallbacken där Jenny och Julia börjar förbereda sig för en eftermiddagstur i den ljumma sommarkvällen.

Det här är min för alltid-häst, konstaterar Jenny och kliar Hero i den guldbruna luggen.

Han verkar instämma, och det är som Jenny sa tidigare att det ska både vara kul att ha häst och att vara häst. Och de här hästarna verkar ha det väldigt bra i sällskap med mor och dotter Eriksson.