Pensionsdags för Bengt Rundgren – att fylla tiden blir inga problem!

0
59
Nu är det dags för Bengt Rundgren att pensionera sig – men han kommer nog att hålla sig sysselsatt ändå.

Den som går förbi Två goda ting på Storgatan har stor chans att se Bengt Rundgren njuta en kopp kaffe på uteserveringen. Kanske kan det bli mer av den varan framöver. I ungefär 20 år har han jobbat på kyrkogården i Mariefred, men nu är det dags för Bengt att gå i pension.

Hans yrkesbana började dock långt tidigare. Redan 1971 började han som möbelsnickarlärling och stannade i den branschen fram till 1980, då han påbörjade nästa kapitel i yrkeslivet. Han började då arbeta i verkstäderna på Mariefredsanstalten – i vardagligt tal kallad Bondängen.
– Under tiden på Bondängen fick man vänja sig vid att vara på ständig kollisionskurs med de intagna. Särskilt under den tid jag arbetade på den verkstad som var till för de som ”straffat ut sig” från de vanliga avdelningarna. Då var man ofta trött i huvudet efter en arbetsdag, berättar Bengt.

Desto lugnare blev det då han tog nästa steg i karriären 2001. Det var när han tog jobb på kyrkogården.
– De år jag jobbat där har varit fantastiska. Att få arbeta utomhus och följa årstiderna är något särskilt. Från årets första fåglar och det första ogräset som ska ryckas upp till höstens lövuppsamling och kylslagna vinterdagar. Det är en väldigt lugn miljö jämfört med att jobba i en fängelseverkstad, tycker Bengt.

En annan stor skillnad som Bengt upplevde då han bytte bana var att hans arbete plötsligt uppskattades av de människor han träffade på i vardagen. Han har också uppskattat de många olika projekt han fått möjlighet att vara en del av i olika utsträckning, senast den nya minneslunden.
– Den har en tydlig symbolik med den ström av vatten som kommer ur källan och sakta rinner mot slutet, det är en bra liknelse för hela livet.

Jobbet på kyrkogården har också passat bra ihop med det fritidsintresse som länge har tagit upp en stor del av hans fritid – Mariefreds hembygdsförening. Kanske är det också därifrån de flesta känner igen honom, då han dyker upp i alla tänkbara sammanhang associerade med hembygdsföreningen och Callanderska gården.
– Föreningen ligger mig varmt om hjärtat. Jag är född och uppvuxen i Mariefred och bryr mig om bevarandet av minnet av min hembygd, så för mig är det självklart att engagera mig.

Och engagerad är han. Bengt ingår i bland annat museigruppen, fastighetsgruppen och redaktionsgruppen. Han är dessutom huvudansvarig i fotogruppen och ingår faktiskt i ytterligare ett par av arbetsgrupperna.
– Men inte i cafégruppen, jag är så jävla dålig på att baka!

Det är nog också så, att en stor del av den fritid han nu får till hands kommer att vigas åt alla dessa uppdrag i hembygdsföreningen. Har man som Bengt också varit intresserad av fotografi sedan 1970-talet finns det alltid nya naturfotograferingar att fylla tiden med.

Han har under de senaste 15 åren haft ett pågående projekt som knutit samman arbetet på kyrkogården med hans intresse för hembygden.
– När Mariefred skulle fira 400-årsjubileum 2005 föreslog jag till kyrkorådet att man skulle upprätta en skrift över kyrkogårdens då 200-åriga historia. Det beviljades och jag gjorde en sådan skrift som innehöll strax under 20 sidor. När den stod klar kände jag att jag gärna ville fortsätta skriva om kyrkogården. Jag tog då själv vid där uppdraget från kyrkorådet tog slut. Sedan dess har det tillkommit ungefär 100 sidor till. Denna lunta kommer att hamna i hembygdsföreningens arkiv. Där hör den hemma, menar Bengt.

I denna skrift står bland annat att läsa om den grav som är en av Bengts personliga ”favoritgravar”, den Sturnegkska gravhögen, vars innehåll upptäcktes så sent som 1969. Då beordrades kyrkogårdspersonalen att ta bort ”kullen” och då arbetet skulle påbörjas upptäcktes att kyrkogårdens enda gravkammare fanns däri. I kammaren fanns flera kistor, varav en innehöll den balsamerade kroppen efter en medlem i familjen Sturnegk.
Men Bengts arbete på kyrkogården har inte bara handlat om praktiska göromål och nedteckning av historien. Han tycker också att jobbet på kyrkogården bidragit till att han fått en annan syn på livet.
– Det gäller att vara rädd om livet och ta vara på det – rätt vad det är så går man och blir pensionär!