Karins mamma förlorade kampen mot KOL: ”Hoppas att fler vill stötta forskningen”

0
290
Siw med barnbarnet Alice, Karins syskonbarn, 2014. Siw förlorade kampen mot KOL 2017. Karin med dottern Havanna som hunnit bli två år. ”Min förhoppning är att hon ska få växa upp och känna att hon ändå känner sin mormor genom mig och min familj”. Foto: Privat

Mariefredsbon Karin Gregebos mamma Siw levde med KOL i 14 år, men sedan orkade inte kroppen längre. Karin begravde sin mamma dagen före hon själv skulle fylla 32 år. Nu vill hon belysa hur viktigt det är med pengar till forskningen, och har startat en egen insamling.

Karin Gregebo arbetar för Utrikesdepartementet och har bland annat jobbat på svenska ambassaden i Ouagadougou, Burkina Faso och i Phnom Penh i Kambodja. Mariefred är den fasta basen, och här bor hon med maken Marcus och dottern Havanna som är 2 år.
— Min man är från Strängnäs och jag är från Mariestad och efter nästan tio år i Stockholm bestämde vi oss att flytta till en mindre ort. Vi hade länge varit intresserade av Mariefred som är en oerhört mysig liten stad. Det är även nära till mina svärföräldrar i Strängnäs samt till Stockholm där vi båda arbetar.

Karins mamma Siw var 57 år när hon fick diagnosen KOL, Kronisk Obstruktiv Lungsjukdom. Siw upptäckte att det blev tyngre att andas när hon skulle gå uppför trappan till övervåningen hemma i huset i Mariestad.
— KOL var för oss en ny sjukdom och vi förstod till en början inte omfattningen av den och hur allvarlig sjukdomen faktiskt är. Att leva med KOL är att ständigt gå runt och känna att det är tungt att andas och minsta ansträngning blir extremt jobbig. Mamma hade rökt större delen av sitt liv och det var anledningen till att hon fick KOL. Hon slutade röka i princip på dagen då hon fick beskedet, men trots att hon slutade slog sjukdomen hårt mot henne. Hon fick så småningom gå ner i tid på jobbet, och hon köpte en hund, Apollo, som skulle få henne att komma ut och röra på sig mer. Men till slut fick övriga familjen hjälpas åt att ta alla hundpromenader då mamma knappt orkade gå längre än några meter i taget. Till slut blev det en daglig kamp för henne att ta sig ur sängen på morgonen.

Karin berättar att hennes mamma var extremt envis — och det var envisheten som gjorde att hon kämpade oavsett hur trött hon var eller hur jobbigt det var att andas. Hon gav inte upp.
— Det absolut jobbigaste med sjukdomen var att se mamma inte orka saker som hon ville göra, som att ta hand om sina barnbarn eller greja i trädgården. För oss i familjen var ovissheten det jobbigaste — att inte veta hur det skulle gå varje gång hon akut behövde åka in till sjukhuset för att hon hade fått andnöd. Jag tappade tidigt räkningen på hur många gånger hon fick andnöd och pappa behövde ringa efter ambulans. Varje gång min telefon ringde och jag såg pappas namn på displayen förstod jag genast att det hade hänt något med mamma och den känslan var hemsk, hur skulle det gå den här gången? Än idag får jag den där olustkänslan i magen varje gång min telefon ringer även om jag vet att samtalen inte längre handlar om mamma.

Siw orkade till slut inte längre, och hon fick somna in hemma i november 2017. Karin bodde vid tidpunkten i Burkina Faso och hade varit hemma strax innan Siw gick bort eftersom hon än en gång var dålig och inlagd på sjukhus — men som alla tidigare gånger blev hon piggare och fick komma hem.
— Jag valde därför att resa tillbaka till Burkina Faso i tron om att hon fortsatt skulle bli bättre. Men fem dagar senare somnade mamma in omringad av min pappa och mina syskon och deras familjer. Det känns väldigt fint att hon fick vara hemma när det hände, men jag kommer alltid bära på sorgen över att jag inte var där och fick hålla henne i handen en sista gång. Vi begravde mamma dagen före jag skulle fylla 32 år. Mamma blev 71 år gammal.

Karin har under många år månadsvis skänkt pengar till Hjärt- & Lungfonden. Hon tycker att det känns bra och viktigt att göra det då hon vet att pengarna gör forskningen möjlig. I samband med dottern Havannas 2-årsdag skapade hon en insamling där vänner och bekanta kunde bidra, för att få in ännu lite mer pengar till forskningen. Hon blev positivt överraskad över hur många som faktiskt ville bidra.
— Det handlar inte om några stora summor, men varje krona gör skillnad! Jag och min mamma pratade mycket om barn under min uppväxt, mina syskonbarn var hennes ögonstenar och jag såg fram emot den dagen jag själv skulle få barn och då mamma skulle få bli mormor till mina barn. Så blev det inte. Havanna föddes lite mer än ett år efter att mamma gick bort, men min förhoppning är att hon ska få växa upp och känna att hon ändå känner sin mormor genom mig och min familj och det vi berättar. Jag skänker pengar till Hjärt- & Lungfonden i hopp om att forskningen ska göra så att en annan mormor ska kunna få se sina barnbarn växa upp, vara med på födelsedagar, på skolavslutningar, när de tar körkort eller studenten, och att en annan 31-åring ska få slippa begrava sin mamma dagen före sin födelsedag.

Karins insamling finns på länken: hjart-lungfonden.se/Egen-Insamling/insamling/havannas-fodelsedagsinsamling-till-mormor