Ur Hembygdsföreningens arkiv: Lite om rådhuset

0
113
Rådhuset som det sågs av lokale konstnären Harry Karlsson 1973. Bilden är beskuren. Foto: Hembygdsföreningens arkiv

I Mariefred finns onekligen flera byggnader som är klart anmärkningsvärda på ett sätt eller annat. Slottet, Strandrestaurangen, tågstationen – den invid Storgatan alltså, inte Läggesta station – och inte minst rådhuset med sin nästan majestätiska placering överblickande det torg som kan beskrivas som stadens hjärta. Torget används ju idag allra mest till att parkera bilar – förmodligen en nödvändighet för att kunna bevara den centrumhandel som är en av de stora anledningarna till att staden inte förvandlats till sovstad.

Vi har heller inte drabbats av den så kallade centrumdöden, den som drivs på av köpcentra som utlokaliserats med följd att kunderna försvinner från centrum. Tycka vad man vill om det, men människan som grupp är nog ändå så pass bekväm till sin natur att parkeringsplatser nära butikerna är ett grundläggande krav för att på lång sikt kunna bedriva handel. Det finns många i staden som skulle vilja se en anpassning av torget till mer traditionell torgverksamhet, men det finns säkert lika många som menar att det för detta skulle krävas en utökning av antalet parkeringsplatser på andra centrala platser i staden.
Nå, åter till själva rådhuset – denna byggnad som beskrivits som liknande en från landet inflyttad herrgård. Den nuvarande utformningen av huset tillkom under Gustav III:s tid i staden. Det sägs att kungen själv vid något tillfälle beskrev Mariefred som en bondby – något som inte kunde accepteras när han själv valde att tillbringa så mycket tid i staden. Befolkningen uppmuntrades att bygga om, bygga till och bygga nytt, och det var också under denna tid som många av stadens karaktäristiska tvåvåningsträhus kom till. Staden kom genom detta att ändra karaktär, och man tyckte då också att ett ståndsmässigt rådhus var av vikt – faktiskt så viktigt att kungen själv befriade staden från skatt för att detta rådhus skulle kunna finansieras.
Den ursprungliga planen var att bygga det nya rådhuset av sten med två intilliggande paviljonger samtidigt som tomter skulle köpas för att anlägga det nya torget – det tidigare torget låg längst ned på nuvarande Kyrkogatan, nedanför kyrkan. Planerandet av detta nybygge inleddes under borgmästaren Daniel Kihjman, som dog 1782 efter att ha varit stadens borgmästare i inte mindre än 50 år. Hans efterträdare på posten hette Daniel Riddersporre, och det blev alltså han som kom att få följa bygget intill dess fullbordande och också bli den förste att bo i den på övervåningen inrättade borgmästarvåningen då huset stod färdigt 1784.
Den första idén var som sagt att rådhuset skulle byggas i sten, men denna plan kom uppenbarligen att revideras – nu står ju där alldeles tydligt ett trähus. Bakom denna förändring stod förmodligen en Lars Fredric Grubb, som beskrivits som rådhusets ”skapare eller entreprenör”. Hans egentliga huvudsakliga sysselsättning var hovkirurg, men i april 1783 åtog han sig arbetet att bygga det nya rådhuset, och det var också i samband med detta kontrakts upprättande som det klargjordes att huset skulle byggas i trä.
Tidigt konstaterades att man var i behov av mer tomtyta för att kunna bygga både rådhus och torg. Lämpligt nog ägde denne Grubb en av de tomter som behövdes, så denna överlåtelse bör ha skett utan större mankemang. De styrande kom också på – lite för sent – att man tidigare haft möjlighet att nyttja sin förköpsrätt till en annan tomt, men denna försäljning hade skett under pågående byte av borgmästare och skadan var så att säga redan skedd. Senare köptes fler tomter in – på en stadskarta från 1682 finns upptecknat sex tomter i det dåvarande kvarter som då omgärdades av de nuvarande gatorna Storgatan, Långgatan, Djurgårdsgatan och Klostergatan. Det nuvarande torget var alltså bebyggt med stadsgårdar ner till nuvarande Storgatan.
Att Lars Fredric Grubb råkade vara ägare till en av de tomter som behövde köpas in är för övrigt inte så märkvärdigt – han var en driven affärsman som år 1823 var ägare till inte mindre än 16 av stadens 91 stadsgårdar och han ägde också omkring 125 tunnland skog. Han var också den som lät bygga bland annat Hedlanda gård och lyckades också etablera sig som tillverkare och försäljare av brännvin med närmare hälften av stadens befolkning som kunder.
Kostnaden för byggandet av rådhuset blev 2166 riksdaler specie. Summan motsvarar drygt 55 kilogram rent silver, vilket idag i sin tur kostar omkring 400 000 kronor.  Halva denna summa skulle betalas till entreprenören vid byggandets inledning. Då detta inte kunde finansieras med de utlovade skattelättnaderna tog staden för detta upp ett lån från en annan byggherre, kornetten Zidén som byggde det som idag heter kvarteret Kadetten.

1967 gav Nordiska muséet ut en bok av Sten Rentzog. Boken hette ”Stad i trä” och behandlar den klassiska svenska träarkitekturen med panelklädda fasader. Denne författare menar att Mariefreds rådhus är det äldsta daterade exemplet på denna nya hustyp, som karaktäriseras av ”lätthet och av en betonad längdutsträckning”. Han menade att flyglarna – de två husen i varsitt hörn av torget som idag inhyser turistinformation respektive mäklarkontor – tillsammans med planken mellan dessa och själva rådhuset särskilt underströk denna längdutsträckning. Och nog är det så, att om man betraktar hela denna sammanhängande byggnation som en enhet så är utsträckningen utmed hela torgets bredd påtagligt lång. Tidigare var torget också omgärdat av lindar på alla sidor utom mot själva rådhuset. Det måste ha givit ett pampigt sammanhängande intryck – en pampighet som den nuvarande parkeringen kanske tagit udden av.
Vad gäller de byggnader som uppfördes på tomten så försäkrades de såvitt känt första gången 1829. Det får sägas ha varit djärvt av stadens styrande med tanke på att staden tidigare drabbats av flera omfattande bränder. Först 1861 omnämns i dokumentation den flygelbyggnad som idag inhyser mäklarkontoret. Byggnaden har genom åren använts för olika ändamål, främst som tillhåll för stadens brandvakter. Men den har även inhyst stadens polisstation, senast under åren 1981–1997. Från tiden för denna användning av huset finns än idag kvar flera låsbara celler, som i sitt utförande är intill förvillelse lika vissa av bostadsrummen på Bondängen – åtminstone som de såg ut fram till mitten av 2010-talet, då fängelset kom att genomgå omfattande renoveringar.
1945 hade stadens siste borgmästare, Gustaf Lindqvist, flyttat ut ur den borgmästarbostad som tidigare funnits i rådhusets ovanvåning. Denna våning gjordes då om för att istället kunna inhysa stadsfullmäktiges rådssal. Sedan kommunsammanslagningen 1971 finns stadens administration – som bekant – i Strängnäs.