Pilgrimsvandrade i det heliga landet: ”Det blev både en yttre och en inre vandring”

0
147
Ulrika, Lena och Karin under pilgrimsvandringen mellan Nasaret och Betlehem. Foto: privat

Pilgrimens sju nyckelord är frihet, enkelhet, tystnad, bekymmerslöshet, långsamhet, andlighet och delande. På de premisserna gav sig nyligen tre Mariefredsbor från två församlingar iväg på en vandring som inte bara tog dem 16 mil genom Israel och Västbanken — den tog dem också på en inre resa.

De ville alla åka till de heliga landet. Ulrika Fridborg Doyle och Lena Fahlsten från Mariefred och Munkhagskyrkan hade redan gått El Camino och Karin Larén Hallström, också Mariefredsbo och medlem i Svenska Kyrkan, hade pilgrimsvandrat på andra ställen. Hon och hennes mamma ville åka till Israel och så föll det sig att av fjorton deltagare så var Mariefred grovt överrepresenterade när Ulrika, Lena, Karin och resten av gruppen gick den historiska vägen mellan Nasaret och Betlehem — i Josef och Marias fotspår.

Vandringen, som arrangerades av Bilda, frikyrkornas utbildningsförbund, började redan en tid innan avresedatumet.
— Vi deltog alla i en webbaserad studiecirkel som handlade om ”vi och dem”, en förberedelse, förklarar Karin. Under vår pilgrimsvandring träffade vi på muslimer, judar, kristna araber. Vi förberedde oss på att vi skulle bo hemma hos folk. Under vår resa levde vi bland annat med människor i ett permanent flyktingläger och i ett beduinläger. De väckte oss med dadlar och kaffe. Därifrån såg vi Jordanien. Vi träffade människor som lever i plåtskjul. Vi sov hos Birgittasystrarna i kloster. Jag och mamma gick med systrarna till födelsekyrkan och hörde samtidigt böneutrop. Det var en speciell känsla.

Ulrika fyller i. Det märks att den nyligen genomförda vandringen lever kvar i både kroppen och tanken. Hon visar med armarna hur de gick med stavar, rörelsen är omedveten.
— Vi blev otroligt väl bemötta. Trots alla tillstånd som krävs vid ”checkpoints” mellan Israel och Västbanken och den stressen var folk så glada och vänliga. Vi fick kontakt med så många olika människor, säger hon och nämner en kristen arabisk präst som berättade om arbetet med sin församling. Mänskliga möten, lägger hon till. Samtal om hur de får vardagslivet att fungera i sin del av världen.

”Välkommen till Palestina”. Gruppen följde ”The Nativity trail”, Josef och Marias vandring inför Jesu födelse från Nasaret i norra Israel till Betlehem som ligger på nuvarande Västbanken. Hela sträckan är 16 mil och gruppen gick ungefär halva sträckan — och åkte buss resten. De berättar att vandringsglädjen infann sig efter ett par dagar — trots temperaturer en bra bit över trettio grader och heltäckta kroppar.
— Det blev både en yttre och en inre vandring. En del i det var att släppa stressen.Vi är tre chefer, och att få gå in i något som redan var klart gjorde att man kunde släppa allt ansvar, menar Karin.

De gick i sju dagar — en dag i Galileen och förbi Genesarets sjö. ”Det var lite som Narnia”. De passerade Juda öken och Jakobs brunn där Jesus träffade den samariska kvinnan. De vittnar om hur omvälvande det faktiskt är att se de historiska platserna på riktigt. Lena förklarar hur det är att pilgrimsvandra och vad hon tar med sig från resan.
— Man måste vara förberedd — beredd att gå i ensamhet och samtidigt i grupp. För mig var det givande, det gick på djupet. Jag tänker på Ylva Eggehorns psalm ”Innan gryningen”, att allt som människor säger upptäcker man i sig själv fast kanske på ett annat sätt. När man möter tron kanske det inte är det man förväntar sig. Det väcks många sådana tankar av en sådan här upplevelse. Det känns som om halva jag är kvar.
 Trots höjdrädsla, svårt att hitta ställen att kissa på — det var en riktig utmaning — den enorma nedskräpningen i området och vattenbristen i Palestina finns det inget de berättar som inte har en positiv efterklang. För människorna, mötena, målet bar så mycket positivitet att det överskuggade problemen. ”Det verkar i en efteråt”, förklarar Karin.

De åkte hem en söndag, och på tisdag började det skjutas i Gaza och Tel-Aviv. De diskuterar den komplexa situationen som råder i området och är ödmjuka. Och gläds samtidigt åt roligheter som kantade upplevelsen. Ett bad i Döda havet i bikini efter att ha varit täckta en hel vecka, att Lenas mobil försvann redan på vägen ner och att hon ändå träffade på en kollega från Sverige som hon bestämt att hon skulle träffa men inte när och var, att Karins 76-åriga mamma var den som verkade piggast att gå av dem alla, allt de vackra de sett och upplevt under pilgrimsfärden. Att pilgrimsvandra har blivit trendigare. MT/Måsen frågar Ulrika, Lena och Karin om de vet varför?
—  Man vill röra på sig. Samtidigt är det en gammal kristen tradition. Men kanske har vi andra motiv idag. Jag tycker det är häftigt att vara del av den gamla rörelsen. Vi pratar om att starta ett vandringsnätverk i Mariefred, säger Karin. Det finns ett stort intresse.

Ulrika som reste till Israel för 20 år sedan vill redan åka tillbaka. ”Hit vill jag återvända. Jag vill var ännu mer här och nu”. Lena instämmer. Nya tankar har grott. Karin är nyfiken på sabbaten och har lagt bort mobilen två helger på raken efter hemkomst. En vila. Orden dyker upp igen — frihet, enkelhet, tystnad, bekymmerslöshet, långsamhet, andlighet och delande. Så har det varit och så får det gärna vara igen.