Krönika: Överslagshandling

0
3
Jimmy Konradsson.

Jag är inte en särskilt beläst person. Åtminstone inte med tanke på min ambition med ett framtida författarskap. Märk väl att jag inte skriver ’med tanke på min ambition att bli författare’. Det är jag redan. Och poet. Trots att jag ännu inte blivit publicerad. Jag skriver ju! Eller är vi bara det vi tjänar pengar på?

Jag hörde av en tidigare klasskompis att det finns ett uttryck – överslagshandling, vilket kan beskrivas som så att om en liten fågel attackeras av en hök, kan denne lille fågel få ett stresspåslag och börja putsa fjädrarna istället för att fly eller försvara sig. Det är ungefär på detta vis jag åtminstone blir mer och mer beläst.

Jag studerar nämligen vid Uppsala universitet nu, trettionio år gammal (efter tjugo år på läkemedelsfabriker). Började för två år sedan. Språkvetenskap. Och oj vad mycket det är att läsa.

Och skriva. Halva tiden vet jag inte vad jag håller på med men jag gör det ändå. Till saken hör att jag inte har familj. Förutom min familj då så klart: föräldrar, syskon och syskonbarn. Vad är förresten skillnaden mellan familj och familj? En ny familj är ju ny partner och nya barn. Grundfamilj och familj? Typisk språkvetarfråga. Hur som helst har det slumpat sig så och innan jag skaffar … familj … har jag givit mig själv möjligheten att få syssla med det jag var ämnad för – svenska språket.

Under våren i fjol var jag begravd under böckerna men istället för att beta av dem en och en läste jag istället fyra Charles Bukowski-romaner. Det hade jag troligtvis inte gjort om jag inte haft det där bok-oket över axlarna. Jag hade oerhört mycket att göra även nyligen. Ja, jag var begravd igen. Då läste jag istället Dostojevskijs ’Brott och straff’ på sexhundrafemtio sidor. Och jag läser inte snabbt. Av någon anledning, då jag hade som mest att göra, infann sig en oemotståndlig vilja att tillbringa x antal timmar i rysk, total misär.

Det är märkligt hur allt har en förmåga att ordna sig ändå. Nej, det är märkligt hur en lyckas ordna allt ändå. Inga svaga språkliga passiver här. Inte heller några trötta, maskulina neutralpronomen (man). Och nu … när jag återigen är begravd av c-uppsats och diverse delkurser sitter jag här och skriver denna krönika. Jag putsar mina fjädrar. Och höken närmar sig.