Christopher Long ställer ut på POM Gallery mellan 5 oktober och 17 november. Foto: Lina Larsson

I ungefär ett år har POM Gallery i Mariefred samarbetat med USA-uppväxte konstnären Christopher Long. Christopher, som utbildat sig både på School of Visual Arts på Manhattan och Kungliga Konsthögskolan i Stockholm trivs bäst när han inte står i centrum. Nu visar han sin konst i Mariefred.

”Samtidskonsten är viktig”. Påståendet dyker upp i diskussionen om konst i offentliga miljöer mellan galleristen och konstnären. Och ämnet samtidskonst är något som de som verkar i den samtida konstens varande gärna diskuterar. I ett år har New York-uppväxte Christopher Long funnits med i POM Gallerys sfär, och flera av verken har sålts till just miljöer som är offentliga. ”Det är en hausse på hans målningar, det är ett spännande och fint måleri” fliker Pia Rystadius, som är ena delen av POM in. Malin Sköld, den andra delen, håller med. Christopher själv blir glad när konst — all konst — får delas av flera.

— För mig är konst i offentliga rum viktig, där kan konsten vara en del av livet för många. Och att få påverka hur ett utrymme känns för andra är spännande. Jag gillar när det är bra konst, jag gillar också när det är dålig konst. Det är en del av mänskligheten, en del av konversationen.

I åtta år har Christopher Long kallat Sverige och Uppsala sitt hem. Uppväxten i Brooklyn och studierna vid School of Visual Arts i New York är en sida av myntet — skogen en kvart bort och familjen, idag med tre barn, är den andra. Tillsammans ger de också en komplexitet och ett uttryck som är väldigt mycket här och nu.

— Vårt första barn är född i New York, men vi kände att det var bättre för henne att växa upp i Sverige. Min fru är svensk. När jag tittar på det som händer i USA nu finns både oro och hopp. Även om jag blir skrämd så tittar jag på historien — efter George W Bush kom Obama. Många som bor i USA tycker att det som händer där nu är vidrigt. Jag blir ledsen men jag hoppas på bättring.

Den påverkan syns också i konsten.  Christopher förklarar att han ofta har en ”End of the World”-känsla när han börjar. ”Jag bär med mig det”. Han berättar om sina verk och den aktuella utställningen.

— Jag ville inkapsulera landskapet, hitta det som hamnar emellan. När jag tänker på vad jag ska måla plockar jag inte alltid fram det finaste. För mig som konstnär känns det viktigt att kunna berätta. Ibland genom titlar, ibland genom själva verket. Jag vill kunna beskriva min konst,  och att alla kan göra det. Det krävs ingen expertis, till skillnad från vad många tror.

Han vill gärna plocka ur sig själv ur sammanhanget. Också när MT/Måsen pratar med honom blir det uppenbart att han gärna är åskådare, inte i centrum. Han nämner barnen och hur de tecknar tusentals teckningar som samlas på hög, hur barnens fantasi är eftersträvansvärd och glider återigen in på den offentliga konsten — muraler på husväggar i stora städer och hur han uppskattar det hantverket.

— Jag tänker mycket på hur andra ska uppleva konsten, att någon annan ska ha det på väggen i sina liv. Och alla gillar olika, alla är olika. Jag gillar att vara själv. Men i min roll måste jag också vara den som gillar att vara på vernissage, säger han och ler en smula.

Debatten om samtidskonsten fortsätter både inne i galleriet och i media efter att Sölvesborg kommun stoppar inköp av ”utmanande samtidskonst”. Christopher menar att hans metod är starkt kopplad till samtiden, och finner ro i det.

— Jag tar avstamp i nuet, ”häret”, och man ska ha förtröstan i det. Folk kommer vilja slåss i morgon också, men idag kan vi vila.