”Bungalow är det tyngsta och mörkaste jag gjort”

0
69
Åke Edwardson har skrivit tjugofem romaner, däribland detektivromanerna med kommissarie Erik Winter. Nu är Åke Edwardson aktuell med romanen ”Bungalow”. Arbetet beskriver han som en ruff resa. Foto: Emelie Asplund

Två fåror, tusen idéer. Författaren Åke Edwardson som gästar Mariefreds litteraturfests femårsjubileum är aktuell med sin tjugofemte bok. Här berättar han för MT/Måsen om den senaste romanen och hur arbetet påverkat honom. ”Det är år som varit både fantastiska och jobbiga”.


 ”Bungalow” är en gammal idé som författaren Åke Edwardson burit med sig i 12 år, kanske längre. Boken som kom ut nu i september på Alberts Bonniers förlag har blivit kritikerhyllad — och tar form i det förflutna. När han var 20 år reste Åke i Asien, och det var där det egentligen började.
—  Det här var 1973, 1974. En sådan resa för med sig en mängd intryck, och världen var ny. Jag har återvänt genom åren, som författare, gästföreläsare och journalist. Allt sammantaget ledde till idén om en roman.

Romanen handlar om en man i Åkes egen ålder som reser tillbaka i sina egna fotspår. Flera lager om våra val i livet kryper fram i både nutid och det förflutna.
— Den ställer liven mot varandra, förklarar han. Dottern ska resa enkelt och försöka återskapa något av pappans resa. Hon sticker iväg och försvinner, och han måste leta efter henne. Resan blir på så sätt en resa i hennes fotspår, tillbaka i det egna livet och en komplicerad uppväxt. För sex år sedan tog jag ett plan till Bangkok och var i regionen i fem månader. Jag reste som Kalle Edwards, jag gick nästan för mycket in i det. Jag ville gestalta Bangor, Laos, Hanoi och använde mig till viss del, en rätt stor del, av mig själv.

De sex åren menar Åke har varit plågsamma till del, men det är också något han tar i rollen som författare.
— Det är år som varit både fantastiska och jobbiga. Det kanske inte är nyttigt, men det är ju ett jobb. ”Bungalow” är det tyngsta och mörkaste jag gjort. Ibland rolig, ibland nattsvart. Det har varit en ruff resa, men jag har tagit mig igenom det.
Han förklarar att han plöjer olika fåror i sitt skrivande, och ur det föds flera romaner och noveller som blivit hans litterära landskap. Landsbygd och det urbana, precis som hans eget liv. Tjugofem böcker har det blivit hittills där motorn hela tiden varit en revanschlust. Är skrivandet ett sätt att lösa demonerna?
— Nej. Man kan inte skriva sig hel. Men man kan rensa ur, och känna efter vad som känns bra. Jag fortsätter och gräver i de två fårorna som jag har. De slåss om min uppmärksamhet. Vi får se vem som vinner. Jag har idéer, en berättelsesamling, eventuellt en relationsroman. Eller så kanske jag går tillbaka till Winter. För jag släpper inget. Det som känns bra får fortsätta att kännas bra.

När MT/Måsen pratar med Åke har han precis kommit hem från bokmässan i Göteborg, och återvänt — ”i alla fall rent fysiskt” som han själv uttrycker det — till det småländska höglandet. Hur är det att ladda om för nästa litteraturfest?
— Jag trivs med det. Jag blir estradör när jag hamnar på en scen. Jag vill möta läsarna, utan dem är jag ingen författare. Men jag har insett efter alla år att det sliter. Den här hösten blir det bara det som är mest attraktivt, som Mariefred.