Två fåror, tusen idéer. Författaren Åke Edwardson som gästar Mariefreds litteraturfests femårsjubileum är aktuell med sin tjugofemte bok. Här berättar han för MT/Måsen om den senaste romanen och hur arbetet påverkat honom. ”Det är år som varit både fantastiska och jobbiga”.
”Bungalow” är en gammal idé som författaren Åke Edwardson burit med sig i 12 år, kanske längre. Boken som kom ut nu i september på Alberts Bonniers förlag har blivit kritikerhyllad — och tar form i det förflutna. När han var 20 år reste Åke i Asien, och det var där det egentligen började.
— Det här var 1973, 1974. En sådan resa för med sig en mängd intryck, och världen var ny. Jag har återvänt genom åren, som författare, gästföreläsare och journalist. Allt sammantaget ledde till idén om en roman.
Romanen handlar om en man i Åkes egen ålder som
reser tillbaka i sina egna fotspår. Flera lager om våra val i
livet kryper fram i både nutid och det förflutna.
— Den ställer liven mot varandra, förklarar
han. Dottern ska resa enkelt och försöka återskapa
något av
pappans resa. Hon sticker iväg och försvinner,
och han måste leta
efter henne. Resan blir på så sätt en resa i hennes fotspår,
tillbaka i det egna livet och en komplicerad uppväxt. För sex år sedan
tog jag ett plan till Bangkok och var i regionen i fem månader.
Jag reste som Kalle Edwards, jag gick nästan för mycket
in i det. Jag ville gestalta Bangor, Laos, Hanoi och använde mig
till viss del, en rätt stor del, av mig själv.
De sex åren menar Åke har
varit plågsamma
till del, men det är också något han tar i rollen som författare.
— Det är år som varit både fantastiska och jobbiga.
Det kanske inte är nyttigt, men det är ju ett jobb. ”Bungalow” är det
tyngsta och mörkaste jag gjort. Ibland rolig, ibland nattsvart. Det har
varit en ruff resa, men jag har tagit mig
igenom det.
Han förklarar att han plöjer olika fåror i
sitt skrivande, och ur det föds flera romaner och
noveller som blivit hans litterära landskap. Landsbygd och
det urbana, precis som hans eget liv. Tjugofem böcker har
det blivit hittills där motorn hela tiden varit en revanschlust. Är
skrivandet ett sätt att lösa demonerna?
— Nej. Man kan inte skriva sig hel. Men man kan rensa ur, och
känna
efter vad som känns bra. Jag fortsätter och gräver i de
två fårorna
som jag har. De slåss om min uppmärksamhet. Vi får se vem
som vinner. Jag har idéer, en berättelsesamling, eventuellt
en relationsroman. Eller så kanske jag går
tillbaka till Winter. För jag släpper inget. Det som känns bra
får fortsätta att
kännas
bra.
När MT/Måsen pratar med Åke har han precis kommit
hem från bokmässan i Göteborg,
och återvänt — ”i alla
fall rent fysiskt” som han själv uttrycker det — till
det småländska höglandet.
Hur är det
att ladda om för nästa litteraturfest?
— Jag trivs med det. Jag blir estradör när jag
hamnar på en
scen. Jag vill möta läsarna, utan dem är jag ingen författare.
Men jag har insett efter alla år att det sliter. Den här hösten
blir det bara det som är mest attraktivt, som Mariefred.
