I somras spelade Pontus & Amerikanerna tillsammans för första gången på 20 år. I morgon, lördag, besöker de Skottvångs Grufva där de spelar hitlåtar som ”God morgon Columbus” och”Min bror och jag”.
Då det begav sig spelade Pontus & Amerikanerna överallt. Mest intensivt var det mellan de två första albumen. Då hade de en given plats på den musikaliska popkartan. Nu, 20 år efter att bandet slutat spela tillsammans, kommer de till Skottvångs Grufva — och här har de faktiskt aldrig spelat förut. MT/Måsen har pratat med Pontus Holmgren, som tillsammans med Peter Nilsson, numera Bergkrantz, sedan 1989 varit stommen i bandet. När den debuterande trion tappade Lars Yngve ”Vasa” Johansson har Pontus och Peter ständigt agerat två motorer med olika kraft.
— Vi har våra roller, det sitter kvar. Peter drar, jag håller emot. Det är så vi tar oss fram, förklarar Pontus.
Att Pontus & Amerikanerna vaknat från sin 20-åriga törnrosasömn har sina förklaringar — och Pontus bjuder på sin teori.
— När vi var ett popband var vi i 20-årsåldern. Nu är vi en bit över 50 och jag tror att det finns någon form av naturlag kring att vi spelar igen nu. Helt ovetandes om varandra har andra band som var aktiva samtidigt som oss dykt upp igen, som Popcicle och Eggstone. Vad är naturlagen då? Vi känner att ska vi göra det så är det nu, innan vi blir ännu äldre. Vi skapade ju en liten värld med vår musik, som sitter kvar starkt i kroppen. Det är en stor del av vår identitet.
Efter flera år i rampljuset och en flerårig paus släppte bandet senaste skivan 1998, och efter det har det varit tyst — fram till en spelning på Kackelstugan på Öland i somras.
— Peter och jag började spela igen för ett tag sedan men hade inte kommit till skott. Men så dök spelningen i somras upp och vi bestämde oss för att köra.
Pontus förklarar att de inte gjort någon stor affär av att de ”är tillbaka”. Han vill inte lova något, för bandet är fortfarande inte säkra på om det blir någon riktig comeback.
— Vi får se om vi gör en. Vi kommer i alla fall att spela låtar från alla skivorna på Skottvång, det kan jag lova.
