— Elis har lärt mig acceptans inför mig själv, för andra och för livet!

0
702
"Vi är tacksamma för att kom och berikade just vår familj", säger mamma Frida.

I onsdags uppmärksammades olikheter då Internationella Downs Syndrom-dagen firades, precis som 21 mars varje år. Dagen är vald eftersom personer med Downs syndrom har tre av kromosom 21, trisomi 21. Dagen uppmärksammas genom att ”rocka sockorna”, bära olika strumpor, för att visa att olika är bra.

Familjen Stenberg-Eriksson i Strängnäs är en av fler familjer i Strängnäs kommun som har barn med Downs syndrom. När Frida och Jesper var på BB för att få sitt andra barn, Hilmas lillasyskon, blev den första perioden efter födseln minst sagt omtumlande. Pappa Jesper berättar:
— Jag fattade inte varför läkaren vred, vände och inspekterade Elis handflata på akutbordet direkt efter födseln. Den andra handen fick jag order att hålla i. Jag undrade vad jag kunde göra, bebisen andades ju inte. Jag vände mig om och insåg att det lilla rummet vi nyss kommit in i, efter en kort språngmarsch med barnmorskan med Elis livlösa kropp i famnen ropandes på läkare, blivit ett väloljat maskineri proppat med barnmorskor och annan vårdpersonal som visste precis vad de skulle göra. ”Håll hans hand” sa någon till mig, han behöver känna dig. Någon höll om mig.

”Fyrfingerfåra”, ett markerat streck rakt över handens insida, hade Jesper och Frida aldrig hört talas om innan läkaren frågade om de sett något särskilt med Elis.
— De misstänkte en kromosomavvikelse och då troligtvis trisomi 21. Trisomi 21 var för övrigt också ett helt obekant för mig, förklarar Jesper, som i flera dagar stirrade i de små handflatorna och hoppades att fyrfingerfåran skulle vara borta nästa gång han tittade. Det var den inte.

Men det var då. Idag vittnar Frida och Jesper om en Elis som är som vem som helst med likadana behov som andra barn i hans ålder. Han utvecklas, men varje steg tar lite längre tid och han behöver lite mer stöd.
— Som mamma till Elis vill jag säga till människor att inte vara rädda för det okända. Elis har lärt mig att leva i nuet och att livet är det som händer oss varje dag. Elis har lärt mig acceptans inför mig själv, för andra och för livet.

Inför framtiden hoppas de att människor vågar se och hälsa på Elis som man skulle göra med vem som helst. De vill att han får möjlighet att leva livet som han vill och ha ett arbete som ger lön. De hoppas att han är inkluderad.
— Jag ser en kille som med glädje och envishet upplever världen och för ett tag sedan tog sina första steg. Jag ser hur hans närvaro påverkar människor positivt. Jag hör hans skratt och mitt bröst fylls av en sådan glädje, tillförsikt och kärlek, säger Frida. Han har tillfört våra familjer så mycket. När Elis och storasyster Hilma busar med varandra tänker jag ibland på alla tårar vi grät i början, all oro vi kände inför en framtid som plötsligt var så främmande och skrämmande. Hur vi behövde ta oss igenom alla känslostadier för att landa i att Elis är Elis. Vi är tacksamma för att han kom och berikade just vår familj.