Max visar stolt upp medaljen som symboliserar tre decennier med programmet.

Alva Myrdals bror lärde honom allt om antikviteter som barn, och redan som sexåring fann han sin passion i historiska ting. Med trettio år som värderare i TV-programmet Antikrundan räknas Mariefredsbon Max Sjöberg som en av Sveriges meste experter på bland annat vapen och militaria. MT/Måsen har träffat specialisten som värderar hjälmar från 30-åriga kriget och humor högt. 

De är fem — experterna som varit med och värderat föremål varje säsong ända sedan starten av Antikrundan i SVT 1989. I torsdags sändes jubileumsprogrammet som inledde den trettionde säsongen där kända namn som Anette Granlund, Björn Gremner, Bo Knutsson och Knut Knutson gör Mariefredsbon Max Sjöberg sällskap som experter på antikviteter. När MT/Måsen besöker Max i hemmet i Mariefred visar han medaljen som han och de övriga fyra fått som bevis på ”lång och trogen tjänst” — fem händer som sträcker sig uppåt efter kunskap och de fem, som idag har sällskap av ett tjugotal övriga värderare och specialister, vill inte sluta. 
— Jag fick en konstig fråga för ett tag sedan, berättar Max. Någon frågade om jag nu ska pensionera mig, men jag vill inte sitta på läktaren och se tåget åka förbi. Det känns fortfarande som en femåring inför en födelsedag att arbeta med Antikrundan. Det är kul att förmedla kunskap, en av de viktigaste uppgifterna som Antikrundan har. Det är därför programmet håller efter 30 år.

Han är uppvuxen i Eskilstuna, där han redan i sexårsåldern fick ett intresse för antikviteter. Han menar att han redan då lade skolan något åt sidan och hellre ägnade sin tid åt att läsa ”Illustrerade klassiker”. Där kunde han se bilder och läsa om hjälmar från 30-åriga kriget och drömma om att hålla en i sin hand — en dröm som senare blev sanning. Han spenderade nästan varje dag efter skolan i antikaffären hos Folke Reimer, bror till Alva Myrdal. 
—Från mellanstadiet tills affären stängde i början av 70-talet sprang jag dit varje dag efter skolan. Folke lärde mig allt om 1500-, 1600- och 1700-tal — jag var som ett läskpapper. Det var min skola. 

Efter tvåårig fackskola landade Max i Stockholm — navet för antikviteter i Sverige. Max varvade postarbete och timmar i Lars Edelstams antikaffär på Västerlånggatan. 
— Lars värderade faktiskt möbler när vi började med Antikrundan. Samlare kan bli gamla, det är nog spänningen, menar Max. Du är som bäst när du är äldst och kan mycket, så är det inte riktigt i många andra branscher.  

Värderingsman var han sedan till för cirka 15 år sedan. Då slog han sig ihop med Jörgen Martinsson och startade Probus — auktioner för antika vapen, militaria och ordnar — idag norra Europas största. Och tre decennier har nu gått med många svenskars favoritprogram Antikrundan. Hur har det varit att arbeta med programmet under alla dessa år?
— Det har varit och är fortfarande fantastiskt kul. Vi har besökt över hundra svenska städer, jag visste inte ens att det fanns så många, skrattar Max. Vår kunskap inom det här är lite som att kunna ett annat språk. Det är ofta svårt för det är en subjektiv bedömning. Sen går det ju aldrig att veta förrän du säljer om du fått det riktiga värdet. Och det är många minnen, som kvinnan som vägrade acceptera att hon inte hade en äkta Turnerakvarell.

Även om det regnar är det positivt och kul med Antikrundan — det är känslan han förmedlar när han blickar tillbaka. Och Max uppfattning är att hela Sverige är spännande. 
— Jag nollställer mig och alla platser är spännande i sig. Vi åker ut spelar in en dag, sen kan det vara 30 mil till nästa ställe. Då får vi en resdag  och åker och kollar kyrkor, museum och tar en titt i magasinen, bakom kulisserna. Då hittar vi alltid fantastiskt roliga grejer. Vi delar intresset och diskuterar mycket, därför är resdagarna värdefulla. Jag vill säga att vi är som en stor familj. 

Det genuina intresset för historia och historiska föremål lyser starkt hos honom. Han beskriver sig skämtsamt som periodare — och syftar på de olika epokerna.
— En viss tid har jag varit helt inriktad på 30-åriga kriget och senare mer koncentrerad på medeltid eller Första Världskriget. Nu läser jag mycket om Andra Världskriget, om ryssar och tyskar – mannen i ledet. Man kan ta sån enorm lärdom av historia, fortsätter han och den skämtsamma tonen byts mot ett allvar. Jag upplever att många beslutsfattare idag inte har den historiska kunskapen som krävs. Vi måste vara kritiska. Vem har skrivit den historia som vi idag tar till oss? 

Max har bott i Mariefred sedan 1985 — det lilla och nära kändes idealiskt när det var dags att bilda familj. De tre sönerna Kalle, Axel, och mellansonen Nisse har till skillnad från många andra barn krupit runt bland 1600-talshjälmar — allt för att avdramatisera pappas stora intresse. Max förklarar att Nisse har downs syndrom, och att det är han som lärt honom vad som är viktigt i livet.
— Han är en skatt, en enorm tillgång som förgyller min dag. Han har lärt mig att det viktigaste i livet är humor. Människor utan humor är inte bra. 

Och humor är den röda tråd som också finns i Antikrundangänget som ”inte jobbar med second hand, det är third hand eller mer”. Även om inspelningen är koncentrerad till en period under året så har de löpande kontakt.
— Dyker det upp en matta frågar jag Anette och får någon ett rostigt vapen i handen frågar de mig. Det är ett enormt fint nätverk. Antikrundan fortsätter och det är ett jättekul gäng, vi har alltid haft kul ihop och kommer att ha. Ett stort gäng värderingsmän kommer nog sitta där med våra rullatorer och kunna mer då än nu. Så fortsättning följer.