Mariefreds Montessoriförskola 10 år Augusti 2020

0
153

Maria Montessori var Italiens första kvinnliga läkare och levde på det sena 1800-talet där barnen var en handelsvara, allra helst dem med någon form av funktionsnedsättning som föll utanför samhällets normer och ramar. Maria var intresserad av psykiatri och kom tidigt i sin karriär i kontakt med förståndshandikappade samt fattiga barn och upptäckte att dem flesta var socialt och intellektuellt understimulerade. 

Deras vad man trodde var en svag begåvning var inte ett medicinskt problem utan snarare ett pedagogiskt. Hon började arbeta med dessa barn på ett sätt som ingen annan hade gjort tidigare och fick snart uppleva hur dessa barn utvecklades och visade på förmågor som man inte trodde att dem hade. Genom att observera barnen så upptäckte hon snart att beroende på var i ålder och mognad barnen befann sig så var de mottagliga för olika typer av intryck och kunskap. Om hon presenterade ett material inom det området barnet befann sig mognadsmässigt och intresse så tog barnet till sig kunskap bättre, deras intresse blev motivation nog för att söka kunskap. Hennes tillvägagångssätt var att älska och vara respektfull mot barnet. Hon gav lek högt värde och satte självgående som en central punkt. Dessa är några av hennes mest ihågkomna bekräftelser. Genom att barnen fick frihet att arbeta ostört, välja aktivitet och upprepa tills intresset inte längre fanns så utvecklades dem till harmoniska och självständiga vuxna (www.montessoriförbundet.se).

För 10 år sedan öppnades Mariefreds montessoriförskola. Jag skulle precis då välja förskola till min 1 åring och ville inte ha henne i samma organisation som jag själv arbetade i så jag sökte en barnomsorgsplats på den nya privata förskolan, utan att ha en aning om vad Montessoripedagogiken innebar. Min dotter var den första att börja när dem öppnade. När vi kom till förskolan och skulle börja så blev jag stum när jag insåg att min dotter skulle sitta på en liten låg ”vanlig” stol, dricka ur ett litet whiskey glas från IKEA, äta med sked, gaffel och kniv. Det fanns inga haklappar eller barnstolar. Skålarna och kannorna var lagom stora att min dotter kunde ha dem i sin lilla hand. I kannan fanns lika mycket mjölk som kunde få plats i glaset, miljön var inredd i dova stillsamma färger och möblerat som i små välkomnande rum eller vråer, det var som att kliva in i ett dockhus. Med dessa förutsättningar så kunde hon nästan inte misslyckas. Pedagogerna bad om att vi skulle ha så ”lätta” kläder som möjligt att ta på vid utgång för att öka hennes möjligheter att lyckas själv. På 4 månader hade min dotter som inte kunde mycket när hon började (och helst hängde i gardinerna om hon fick välja) lärt sig att sitta på stol utan att ramla av, äta med alla bestick, duka av, tvätta sig samt klä på overall och stövlar, i en ålder av 1,6 år. Jag var både imponerad men också förundrad. Jag insåg att mitt sätt att hjälpa mitt barn var genom att göra åt henne istället för att ge henne de rätta förutsättningarna för att göra själv. Genom att vägleda, förstärka, uppmuntra och framför allt ge tid så visade mitt barn att hon var fullständigt kompetent att göra själv..och vilket barn vill inte göra själv? Att få göra själv innebär för ett barn stärkt självkänsla, ett steg mot självständighet och steg mot att utveckla förmågan att lära sig om sina egna behov, det här skapar i sin tur trygga och självständiga äldre barn/unga och sedan vuxna. Det är ju genialiskt.

Vi som vuxna har en förmåga att hoppa över viktiga steg i barnens utveckling. Vi tycker att det är viktigare att hinna komma ut innan regnet än att barnet får göra själv. Vi vill gärna mata för vi tror inte dem får i sig maten annars och dessutom kladdas det så mycket. Vi låter inte barnen vara med att ta beslut och därigenom få träna sin analytiska och problemlösande förmåga. Det är självklart att barnen inte kan få bestämma saker som dem inte varken ska eller kan förstå konsekvenserna av men genom att vi suddar ut gränsen mellan auktoritär vuxen/underlägset barn så lär vi dem demokrati och en rad andra förmågor och känslan för barnet att få ha varit del av något viktigt är stor. Om vi inte lägger ”rätt” grund från början så kommer vi att få hjälpa barnet hämta upp en massa förmågor på vägen som har blivit förbisedda.

Barnen får hjälp redan när dem börjar med att förstå sitt känsloliv, sätta ord på viljor och förstå sina egna behov. På avdelningen där de större barnen är det välkommet att när som på förmiddagen sätta sig vid det lilla fruktbordet och skära sin frukt som dem också tidigt lärt sig att hantera, dricka lite vatten som står på en bricka och samtala med en kompis. Enligt Montessoripedagogiken så ”arbetar” barnen när dem kanske i traditionell förskola skulle kallas att dem ”leker”. Låter kanske ansträngt och onödigt men i begreppet vilar en underförståelse för att barnen inte ska störas eller avbrytas. Kompisarna och de vuxna ska visa respekt genom att inte kliva på mattan som barnet har lagt ut för att ha som sitt arbetsområde. Allt som finns på avdelningen är i barnens höjd för det är deras miljö. Genom att skapa en tillåtande miljö för barnen där inget är förbjudet eller inte anpassat så tillåts barnen att utforska sin närmiljö och lär sig samtidigt viktiga värdegrunder som att respektera varandra, vara försiktig med materialet samt allt levande. Enligt Montessori pedagogiken lär sig barnen bäst genom att använda alla sina sinnen och miljön ska vara förberedd för att underlätta för barnet att ta till sig kunskapen och samtidigt känna ett lugn i sin lärandemiljö. Pedagogens huvudsakliga roll är att observera och följa barnet och skapa en verksamhet efter barnets utveckling. På en icke Montessoriförskola så arbetar man ofta tvärtom, man skapar en struktur och verksamhetsplan för året som sedan barnen ska följa, här följer verksamheten barnen istället. Materialet som barnen använder sig av är b la praktiska övningar så (som knäppa knappar), sensoriskt material, matematiskt och naturorientering. Detta bidrar till att barnet får ordentlig grund i situationer som påverkar deras vardag. Genom att få arbeta med olika tyngder och penngrepp så har barnet tränat sin handförmåga och kommer då få bättre förutsättningar för skrivandet.

Barnen hjälps åt att vattna blommorna, plantera, kasta sopor, sopa efter maten och torka borden. Genom att allt är i barnens höjd och storlek så är det enkelt för dem att duka och duka av bordet. Det finns alltid en liten hink med vatten och en trasa så den som känner sig sugen har möjlighet att torka av bordet. I närheten står en liten pigtittare med blöta servetter bredvid så barnen kan se sig själv i spegeln och få en uppfattning om var den ska torka sig i ansiktet. Om man inte är klar med sitt arbete när lunchen börjar närma sig så går det bra att fortsätta en stund till tills man känner sig nöjd och sedan äta. Det är inte ett problem att barnen får lära sig att känna efter när det passar dem utifrån sina behov. Man kan äta en kvart senare än sina kompisar för att slippa avbryta en för barnet viktig uppgift. Barn ska inte ses som en kollektiv grupp. Alla är individer och har olika behov. Att gå på toaletten, äta, dricka e tc i förebyggande skapar inte förutsättning för barnen att lära sig självkontroll och medvetenhet om sina egna behov. Genom att barnet får undersöka och lära sig sin kropp, identitet, styrkor och svaghet så utvecklas dem till trygga individer som får en stark självkänsla och civilkurage. Om du någon gång går in på en Montessoriförskola så kommer du att förundras av stillheten, glädjen, respekten och den fantastiska sammanhållningen som barnen har över åldrarna. De små hjälper de stora. En av de saker som också kännetecknar montessoripedagogiken är vikten av många närvarande vuxna. Mariefreds Montessoriförskola har en generellt högre personaltäthet då det är en av grundstenarna för en trygg och lugn miljö. Som förälder möts man inte av pedagoger som vill samtala när man hämtar/lämnar sitt barn (vilket kan upplevas konstigt) utan pedagoger som är försjunkna med barnen i en aktivitet eller observation för att upptäcka i vilken fas barnen befinner sig i. Som vuxen och förälder är det viktigt att respektera att det är barnens arbetsplats man går in i och bör inte störa. Mitt barn vinner inget på att fokus tas från hen och läggs på mig som förälder. Om pedagogerna har något viktigt att förmedla så görs det vid passande tillfälle alt via telefon/mail. På en liten förskola med små grupper och få pedagoger så är det lättare att bli en föräldragrupp som är involverade i verksamheten. Vi har under åren fått delta i föräldragrupp, montessoriutbildning, forum för utveckling och samtal om våra barn och deras utveckling. Vi har haft ”fixar” dagar med grillning och fantastiska avslutningar för blivande 6 åringar med också övriga barn, en av året höjdpunkter. Sedan 1 år tillbaka har vi också fått möjlighet att följa våra barns vardag på Facebook i en givetvis stängd grupp.

Under mina år som förälder på denna förskola så har jag aldrig varit med om att ett barn har blivit skuldbelagt för att denne har gjort orätt, jag har aldrig hört en vuxen säga till ett barn att så får du inte göra, inte heller att pedagogerna är ivriga att återberätta om barnens felsteg under dagen, det som händer under dagen tas i situationen och ska inte ältas vidare. Däremot bevittnar jag varje dag pedagoger som ser varje barn som en unik enhet och ägnar sina resurser åt att stärka barnet i sin självkänsla, ger denne redskap att göra själv samt stärker dem i sin förmåga att vara ödmjuk och varsam inför sin omgivning. Alla barn har så som vi vuxna bättre och sämre dagar, pedagogerna är fantastiska på att vara flexibla utifrån hur barnet mår just denna dag och vad denne behöver.

Jag vill med denna text tacka förskolan för dessa fantastiska 10 år tillsammans med oss som familj och våra 2 flickor som har fått spendera sin vardag i er omsorg. Nu lämnar vi förskolans värld för att vandra vidare till skolan. Ni har gett mig en ny syn på barn och deras utveckling och det är något jag tillämpar varje dag. Till er som kanske får min dotters plats i höst, Grattis!

Malin Danell